Harjakt

Varje år arrangeras det harjakt på flera av markerna runt Jaktstugan. Jag var själv med för två år sedan och även detta året.

Normalt brukar harjakten vara på någon av dagarna kring jul men av olika anledningar blev det den här helgen. Det är ju sista jakthelgen på säsongen och borde kanske ha ägnats åt älg- och grisjakt men nu blev det hare vi jagade. 

Harjakten är rolig och det är så kul med de lite äldre hundförarna som kom med sina hundar. Vilka erfarna gubbar! Att de dessutom gärna delar med sig av råd och tips och härliga jakthistorier förhöjde ju dagen. 

Tyvärr blev det inte någon hare skjuten för mig men vi fick ändå två harar med oss hem. När de har hängt ska jag testa att göra hargryta i min Crock Pot. Det tror jag kan bli riktigt gott. 

Dagens viltobs blev 2 rävar och 11 rådjur. 

Jaktvallens Embla

Den här bloggen har verkligen gått på sparlåga de senaste åren. Jag fick i alla fall lust att skriva lite om vårt senaste tillskott i familjen  I lite mer än ett år har vi nu varit med hund. Jaktvallens Embla kom hem till oss 2 december 2017. 

Embla är en strävhårig tax född 19 september 2017. Far: Videstigens Kenzo och mor: Jaktvallens Vilja. Tanken är att vi ska jaga rådjur med henne och injagning pågår. Hon har haft några korta drev och då visat det härliga taxskallet. Vi har även gått kurs i viltspår och hon har gjort ett godkänt anlagsprov. Till våren ska vi prova på att träna inför öppenklass i viltspår. 

Förutom detta är hon en underbar familjehund. Snäll, vänlig och mycket lätthanterad. Idag är det svårt att tänka sig ett liv utan denna lilla hund. 

Vill ni se mer av Embla har hon en sida på Facebook och på Instagram. 

Bockjakt 2018

En av jaktårets höjdpunkter  är bockjaktspremiären.

16 augusti varje år är det datum då det är premiär för bockjakten. I år var det en torsdag. Eftersom vi jobbade igår blev det inte jakt förrän på kvällen. I år har vi inte barnvakt så en måttligt road 7-åring fick fördelas mellan mor och far på passen.

Han följde med mig ut på pass igår. När vi kom fram gick det en bock på fältet men tyvärr hade vi ingen chans att smyga ut oupptäckta. Snopet såg vi honom hoppa in i skogen igen. Vi klättrade i alla fall upp i tornet och väntan tog sin början. Det är skillnad på tålamod hos en vuxen mamma som kan tycka att det är avkopplande i skogen och en 7-åring som hellre vill ligga i soffan och spela Roblox. Han kämpade i alla fall på och efter en timme kom bocken tillbaka ut. Tyvärr inte i bra skottläge och när jag försökte manövrera om lite i tornet upptäckte han mig. En upphetsad 7-åring som högljutt viskade Skjut! kan även ha bidragit till att han ännu en gång hoppade in i skogen igen. Vi satt en stund till men gav sedan upp.

På morgonen idag satt min man på samma pass men då syntes han inte till så ikväll hade jag chansen igen. Ensam den här gången åkte jag ut till samma pass - Lilla Sannen.  När jag hade klivit ur bilen såg jag mellan träden något brunt. Han var där! Jag insåg att här gällde det att smyga. I praktiken är det inte så lätt att smyga genom en skog där det ligger torra grankvistar. Det uppstår oundvikligen en hel del ljud. Uppenbarligen hade inte heller bocken något fel på hörseln så väl framme vid tornet kunde jag konstatera att han var borta.

Det där är en av tjusningarna med jakten tycker jag. De tvära kasten mellan adrenalinhöjningarna, när hjärtat högljutt slår och blodet pumpar, till stunderna av stillhet. Stunder då det enda som gäller är att sitta stilla, tyst och så osynlig sonder går. Pulsen går ner, andetagen blir lugna och djupa. Allt det där andra som stressar en i vardagen har ingen betydelse just där och då. Allt fokus ligger på förhoppningen att snart, snart kommer han tillbaka och då är det vi två.

Han kom tillbaka! Efter ca 1 1/2 timme stod han där igen. Precis på samma plats som innan. Jag kände pulsen öka men det gjorde även min beslutsamhet. Upp med geväret, sikta, ta kontroll över min andning och salta, sakta krama av skottet. Pang! Jag såg hur han snubblade till men sedan slängde sig över stenmuren och in i skogen. 

Mitt hjärta bultade. Jag var helt säker på att jag hade träffat men hade jag träffat rätt? Även vid ett dödande skott kan ett djur förflytta sig en sträcka. Jag säkrade mitt gevär, klättrade ur tornet och förflyttade mig över fältet. Att skadskjuta ett djur är för mig den största rädslan och att inte se djuret ligga ner fick mig känna en stor oro för just det. När jag kom fram till skottplatsen såg jag blodspår och fick därmed bevis på en träff. Frågan var nu bara hur jag hade träffat. Jag klättrade över muren och in i skogen bakom. Först såg jag ingenting men efter att försiktigt ha smugit runt hittade jag honom och kunde andas ut. Det var ett dödande skott och allt hade gått bra. 

Bocken var en udda 6-taggare. Ett fint horn med tre taggar och ett litet ynkligt bredvid. Den här bocken såg min man för ett år sedan men fick aldrig skjutläge. Det kändes som bra viltvård att skjuta bort en bock med dåliga anlag. Så även om jag inte fick en fin trofé fick jag en fin jaktupplevelse och påfyllnad i frysen.

Jakthelg

Förra helgen tillbringade jag i Fjelebo. Det blev tillfälle till jakt både på lördagen. 

Bägge dagarna jagade vi med hund och det blev blandad jakt med olika släpp efter både rådjur, älg (vi hade en kalv kvar på kvoten) och gris. Eftersom jag inte äger en drilling körde jag med den småländska varianten - både studsaren och hagelbössan fick följa med. 

Det blev två spännande dagar med olika släpp med fyra olika hundar. Tyvärr hade ingen av oss någon jaktlycka. Trots att alla hundar fick spår på djur vid flera tillfällen i sina respektive lyckades ingen få skottläge. Spännande tyckte jag att det var trots allt. Som vanligt njöt jag dessutom av att få vara ute i skogen och att få träffa de andra i jaktlaget. 

Jag passade även på att fota några jakttorn under passen och här kommer de:

Här sitter jag på pass på marken bredvid Järntornet. Det är gjort av järnrör som namnet antyder. Det var däremot inte stegen vilket blev anledning till min placering. En ranglig stege kändes inte lockande att klättra upp på. 

Höga tornet. Här är det istället ett trätorn med järnstege. Tornet står i en gammal ledningsgata och den högra bilden visar sikten åt just höger. Detta är ett bra pass vid rådjursjakt med hund. Djuren springer ofta över ledningsgatan framför tornet. 

Kolbottentornet heter detta torn. Namnet kommer sig av att det låg flera kolmilor här. Jorden på fälten i närheten är bitvis svartfärgad. Detta lilla torn ligger alldeles bredvid en grusväg och är annars omringad av skog. Det är få gånger som man inte ser något djur här vid jakt med hund. Däremot måste man vara alert och snabb med bössan om man ska skjuta. Det är många passkyttar som har stått här och sett djur springa förbi. 

Det är annars ett trevligt litet torn. En hylla till matsäcken finns det och har du glömt muggen finns en kvarglömd Helgemugg att låna. 

Jakttorn

Ute på jaktmarken har vi flera pass och jakttorn. Runt nästan varje pass och torn finns en historia. Som nykomling i jaktlaget undrade jag i början över vissa namn men de som varit med ett tag har allteftersom delat med sig av historien bakom namnen.

Inte heller alla torn används längre. Skogen växer och förändras och det som en gång i tiden var en fälla (hygge) är nu uppvuxen skog. Det är förklaringen till varför torn Nr 15, ett av få med nummer, numera står övergivet mitt i skogen bredvid en smal grusväg. 

Pass nr 15

Tornet vid Sandhålan är uppsatt vid ett hygge bredvid en  - sandhåla. Detta torn är nytt för i år, det gamla rasade omkull i en storm senaste vintern. Det nya tornet som kom på plats dagen innan älgjaktspremiären invigdes av Gunnar som sköt en kviga från tornet. Eftersom Gunnar förra året sköt en älg från det gamla tornet (på bilden syns det ligga bredvid det nya) är frågan om tornet kommer att byta namn till Gunnars torn?

Tornet vid Sandhålan

Andra namn vi har på pass är Vita grind, Transformatorn, Tornet vid sågen och Tornet vid björken. Varken grinden, transformatorn, sågen eller björken finns kvar men namnen de består. För mig är det viktigt att hålla namnen vid liv för de berättar en historia om tider som flytt och om tidigare medlemmar i jaktlaget eller markägare som upplåtit sin mark till jakten.

Saft

I år kokade jag inte saft i samband med att jag plockade av vinbärsbuskarna utan jag frös in alla bär. Det var helt enkelt för varmt för att stå vid spisen och blaska med saft.

Det visade sig vara tur för senast när vi var och hälsade på lillemans farföräldrar fick jag en saftmaja av min svärmor. Den invigdes i helgen och jag är verkligen nöjd med den. Saftkokandet underlättades en hel del eftersom jag slapp silandet av saften. 

God blev den också. Saften gjorde jag på en blandning av röda och svarta vinbär och rabarber. En perfekt blandning av sött och syrligt. Lilleman tyckte dessutom att det var jättegott med en mugg varm saft. Precis som jag när jag var liten och fick smaka när morfar kokade saft. 

Rådjursbrunst

Mitt i älgjaktstiden såg jag precis en fantastisk liten kortfilm på SVT 2 om rådjur och rådjursbrunst. 

Har du SVT 2 Play kan jag verkligen rekommendera dig att se den.