16 augusti varje år är det datum då det är premiär för bockjakten. I år var det en torsdag. Eftersom vi jobbade igår blev det inte jakt förrän på kvällen. I år har vi inte barnvakt så en måttligt road 7-åring fick fördelas mellan mor och far på passen.
Han följde med mig ut på pass igår. När vi kom fram gick det en bock på fältet men tyvärr hade vi ingen chans att smyga ut oupptäckta. Snopet såg vi honom hoppa in i skogen igen. Vi klättrade i alla fall upp i tornet och väntan tog sin början. Det är skillnad på tålamod hos en vuxen mamma som kan tycka att det är avkopplande i skogen och en 7-åring som hellre vill ligga i soffan och spela Roblox. Han kämpade i alla fall på och efter en timme kom bocken tillbaka ut. Tyvärr inte i bra skottläge och när jag försökte manövrera om lite i tornet upptäckte han mig. En upphetsad 7-åring som högljutt viskade Skjut! kan även ha bidragit till att han ännu en gång hoppade in i skogen igen. Vi satt en stund till men gav sedan upp.
På morgonen idag satt min man på samma pass men då syntes han inte till så ikväll hade jag chansen igen. Ensam den här gången åkte jag ut till samma pass - Lilla Sannen. När jag hade klivit ur bilen såg jag mellan träden något brunt. Han var där! Jag insåg att här gällde det att smyga. I praktiken är det inte så lätt att smyga genom en skog där det ligger torra grankvistar. Det uppstår oundvikligen en hel del ljud. Uppenbarligen hade inte heller bocken något fel på hörseln så väl framme vid tornet kunde jag konstatera att han var borta.
Det där är en av tjusningarna med jakten tycker jag. De tvära kasten mellan adrenalinhöjningarna, när hjärtat högljutt slår och blodet pumpar, till stunderna av stillhet. Stunder då det enda som gäller är att sitta stilla, tyst och så osynlig sonder går. Pulsen går ner, andetagen blir lugna och djupa. Allt det där andra som stressar en i vardagen har ingen betydelse just där och då. Allt fokus ligger på förhoppningen att snart, snart kommer han tillbaka och då är det vi två.
Han kom tillbaka! Efter ca 1 1/2 timme stod han där igen. Precis på samma plats som innan. Jag kände pulsen öka men det gjorde även min beslutsamhet. Upp med geväret, sikta, ta kontroll över min andning och salta, sakta krama av skottet. Pang! Jag såg hur han snubblade till men sedan slängde sig över stenmuren och in i skogen.
Mitt hjärta bultade. Jag var helt säker på att jag hade träffat men hade jag träffat rätt? Även vid ett dödande skott kan ett djur förflytta sig en sträcka. Jag säkrade mitt gevär, klättrade ur tornet och förflyttade mig över fältet. Att skadskjuta ett djur är för mig den största rädslan och att inte se djuret ligga ner fick mig känna en stor oro för just det. När jag kom fram till skottplatsen såg jag blodspår och fick därmed bevis på en träff. Frågan var nu bara hur jag hade träffat. Jag klättrade över muren och in i skogen bakom. Först såg jag ingenting men efter att försiktigt ha smugit runt hittade jag honom och kunde andas ut. Det var ett dödande skott och allt hade gått bra.
Bocken var en udda 6-taggare. Ett fint horn med tre taggar och ett litet ynkligt bredvid. Den här bocken såg min man för ett år sedan men fick aldrig skjutläge. Det kändes som bra viltvård att skjuta bort en bock med dåliga anlag. Så även om jag inte fick en fin trofé fick jag en fin jaktupplevelse och påfyllnad i frysen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar